Att skriva punkter eller att inte skriva punkter
Man kan läsa Still och irritera sig obarmhärtigt över dess språkliga uppbyggnad. Efter att ha läst endast några få sidor i boken, trädde rollen som språkpolis fram hos mig och frustrerad tänkte jag högt för mig själv: "Han kan väl åtminstone sätta ut punkter!". Men ju mer jag läste, desto mer uppenbart blev det att punkter inte skulle dyka upp.
När jag, för någon kväll sedan, insåg att jag befann mig i min säng och inte i Ivans vardagsrum med en vattenpipa på bordet, slog det mig att punkterna inte ens hör hemma i en verklighetsskildring. De existerar ju inte i realiteten, bara i det skrivna språket. Plötsligt blev det så självklart att punkter endast är överflödigt när man ska beskriva hur det verkligen är.
Det är precis det jag tycker Hassan Loo Sattarvandi gör; beskriver verkligheten i realismens tecken - rått och avskalat, för att visa upp en sanningsenlig bild av förorten. Det är tack vare författare som Sattarvandi som jag kan befinna mig i en helt annan verklighet utan ta mig till Sveriges light-ghetto i utkanten av Stockholm.
Nemo, Foggy och de andra verkar ha fastnat i sin värld och samhället hjälper inte till genom segregation som bara matar stillheten. Det är en möjlig förklaring till bokens titel. Också det faktum att fördomar - eller till och med känslan av att folk har fördomar om dig - får motorn på tomgång. Som till exempel när gänget pratar om arbetsförmedlingen och Foggy säger "... vad ska deras jävla motivationskurs lära oss - vi vet redan vad arbetsmarknadens osynliga koder är..."
Nu blev det långt. Ha en trevlig och givande dag / Amanda Terlevic
När jag, för någon kväll sedan, insåg att jag befann mig i min säng och inte i Ivans vardagsrum med en vattenpipa på bordet, slog det mig att punkterna inte ens hör hemma i en verklighetsskildring. De existerar ju inte i realiteten, bara i det skrivna språket. Plötsligt blev det så självklart att punkter endast är överflödigt när man ska beskriva hur det verkligen är.
Det är precis det jag tycker Hassan Loo Sattarvandi gör; beskriver verkligheten i realismens tecken - rått och avskalat, för att visa upp en sanningsenlig bild av förorten. Det är tack vare författare som Sattarvandi som jag kan befinna mig i en helt annan verklighet utan ta mig till Sveriges light-ghetto i utkanten av Stockholm.
Nemo, Foggy och de andra verkar ha fastnat i sin värld och samhället hjälper inte till genom segregation som bara matar stillheten. Det är en möjlig förklaring till bokens titel. Också det faktum att fördomar - eller till och med känslan av att folk har fördomar om dig - får motorn på tomgång. Som till exempel när gänget pratar om arbetsförmedlingen och Foggy säger "... vad ska deras jävla motivationskurs lära oss - vi vet redan vad arbetsmarknadens osynliga koder är..."
Nu blev det långt. Ha en trevlig och givande dag / Amanda Terlevic
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Mycket intressanta tankar om stilen!
Postat av: Ylva
Ditt inlägg gjorde att jag slutade störa mig på att det ej fanns några punkter. Det är så sant som det är sagt; lika lite som punkter passar in i verkligheten när allt bara flyter på, lika lite passar de in i boken.
Helt enkelt, mycket bra inlägg Amanda! :)
Trackback
