Ett givande författarmöte gav inspiration
Onsdagen den 18 februari ägde författarmötet tillsammans med Hassan Loo Sattarvandi rum i en av lektionssalarna på Bäckängsgymnasiet. Eftersom det var vårt första möte med en av de nominerade författarna till BT:s debutantpris, hade vi sedan tidigare bestämt att inleda samtalet med tio snabba frågor för att försöka skapa en avslappnad stämning. Några av de frågor som Hassan Loo Sattarvandi fick svara på var: Kaffe eller te? Hemmakväll eller utekväll? Hagalund eller Stureplan?
Efter att tagit del av Loo Sattarvandis svar började vi vårt samtal kring hans roman "Still". Under samtalet diskuterade vi det litterära verket i både sin helhet, specifika stycken, detaljer och karaktärer. Vårt samtal visade sig bjuda på lärorika och givande tankar och synvinklar från både oss elever och författaren, vilket uppskattades ifrån båda parterna. Att få ta del av Hassan Loo Sattarvandis tankar och syfte bakom boken resulterade i en bättre förståelse för den då saker klarnade.
Den avslappnade stämning som vi i början av författarmötet ville framkalla, framkallades flera gånger under de ca två timmar vi samtalade. Eller ja, rättare sagt så befann sig faktiskt den avslappnade atmosfären där hela tiden. På grund av att vi hade just en avslappnad stämning och att Hassan Loo Sattarvandi var så jordnära, tror jag resulterade till ett bättre samtal. Ett samtal där vi elever kände att vi kunde ställa vilka frågor vi ville, uttrycka våra tankar och åsikter om boken, utan att någon dömde.
Hassan Loo Sattarvandi bevisade för oss att man kan komma långt med originalitet och kämpande, vilket inspirerar mig som studerande av journalistik och författarskap vid gymnasiet. Han inspirerar mig inte endast i att kämpa på med mitt skrivande, utan också i det vardagliga livet utanför skolans väggar. Han inspirerar mig att gå emot strömmen, i stället att följa med den och det är precis det som hans roman gör, som varken innehåller korrekt meningsuppbyggnad eller punkt. Att kämpa på i livet trots dess motgångar som det förmer sig och tro på sig själv och det man gör, det är något man kommer att komma långt med. Om det resulterar till att bli vinnare av Katapultpriset, nominerade i BT:s debutantpris eller att jag som individ blir starkare, det återstår att se.
När jag klev ut ur salen 45 minuter efter utsatt tid hade jag en bra känsla inom mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som exakt fick mig att känna den känslan, men jag antar att det var för att detta fantastiska författarmöte, precis som boken, var en klass för sig!
Emma Ferdinius
Fina minnen är bland det finaste vi har
Mitt föregående inlägg avslutades med ovisheten att veta ifall det litterära verket "Still" av Hassan Loo Sattarvandi var en klass för sig i en positiv eller negativbemärkelse. Nu när jag har läst de 228 sidor som romanen består av kan jag definiera att "Still" är en klass för sig i en positivbemärkelse. Boken är originell genom att den varken följer den dramaturgiska modellen eller korrekt meningsuppbyggnad, men det är det som gör "Still" till den roman den är.
Att romanen skulle skildra depression var inte något jag haft i åtanke under den tid jag läst. Mina tankebanor gick i att bokens syfte var att skildra livet ute i förorten, men ack så fel jag hade. Jag har nu lärt mig att ha ett ännu öppnare sinne när jag ska läsa och inte endast följa min första intuition. Dock märkte jag att ju fler sidor jag läste, desto mer förstod jag att det inte bara handlade om då de använder sig av narkotika eller vandrar runt i Hagalund, utan det var mycket känslor inblandade i de unga killarnas liv.
"Vi undrade vad som fanns där borta, där mellan oss och Globen och Ivan sa, Jag vet inte, Kanske - jag vet inte, men kanske - jag vet inte, sa jag och vi började skratta, minns du, minns du hur vi balanserade på takkanten och hur vi föll bak och bara garvade och idag - jag svär - jag hade skitit på mig och vi bara stod där som idioter och trodde att - hahahahaha - det var ändå modigt att våga stå där, jag kände mig levande - men - men, det var som en kick sa Foggy"
Det här stycket ur boken fastnade jag för. Att tänka tillbaka på gamla minnen, på stunder som får en att känna sig levande, det är något alldeles speciellt. Vissa stunder man upplever i sitt liv gör att man får en speciell känsla inombords, en känsla som är obeskrivbar och oövervinnlig. Något som får en att känna sig levande varierar från individ till individ. Några av de saker som får mig att känna mig levande är då jag är omsluten av de människor jag älskar och när jag befinner mig på platser där jag trivs bäst att befinna mig på.
I romanen återkommer Nemos minne av sin förra flickvän och det tror jag är på grund av att man hela tiden påminns om fina stunder i sitt liv som man har haft och dessa minnen kommer aldrig att lämna en. Fina minnen är bland det finaste vi har...
Emma Ferdinius
Första inlägget - Emma Ferdinius
Genom att bara ha läst tre sidor ur boken med titel "Still" av Hassan Loo Sattarvandi, har jag redan kastats från dåtid till nutid utan några som helst tecken. Trots den obefintliga meningsuppbyggnaden och efter att ha läst sida åtta ytterligare en gång, förstår jag övergången från dåtid till nutid. Det leder till att jag snabbt kan sätta mig in i bokens handling igen.
När jag läst ett femtiotal sidor till, tänker jag: Vad är bokens egentliga handling?
Svaret på den frågan behöver ännu inte besvaras, men mina tankar förs tillbaka till bokens titel, Still. Kan det möjligen vara en sådan fråga författaren medvetet vill att läsaren ska ställa?
Trots att jag inte alltid hänger med, då meningarna saknar punkter och språket består av slang. Kan jag ändå sätta mig in i det liv som huvudpersonen, Nemo, lever. Han lever ett liv med sina vänner i Stockholms förort, som skiljer sig ifrån det liv jag lever. Tillsammans lever de i en vardag som inte drar sig från att skildra verkligheten och det är det som väcker intresse!
Till en början var jag skeptisk, men efter att ha läst fler sidor i boken kan jag konstatera att den är en klass för sig. Om det är positivt eller negativt är ännu svårt att definiera, det återstår helt enkelt att se.
Emma Ferdinius
