stillgruppen

Så var boken Still utläst och visst kunde man ibland känna att allt flöt på och att man inte alltid uppfattade alla detaljer i all hast som man bläddrade sida för sida. Trots detta var det ett uttryck som jag verkligen fastnade för. Detta hittar man på sidan 189 i boken:

"Det är bara belysningen på marken som gör så att stjärnorna försvinner - de är där uppe, men vi ser dem aldrig"

Anledningen till att just denna del av boken etsade sig fast i min hjärna tror jag var att den förmedlar ett hopp. Jag har i hela mitt liv hört uttrycket att man ska satsa mot stjärnorna så hamnar man i grantoppen och visst stämmer det. Så länge man vet att stjärnorna faktiskt väntar på en där uppe så kan man nå långt.

Det litterära verket Still kan verka vara en väldigt deprimerad och hängig bok, dock får man ibland indikationer på att hoppet fortfarande lever. Detta är ett sådant fall. Saladin, Leo, Nemo och alla de andra verkar ändå känna att det fortfarande finns en viss hoppfullhet kvar.

Gunde Svan skulle sagt att ingenting är omöjligt och visst kan det tyckas vara överskattat och egentligen icke-möjligt, dock gäller det att se bortom gränserna som någon satt upp. Någon är ju faktiskt i de flesta fall vi själva och jag tror just "vi" är en definition av belysningen i citatet från boken. Det är vi själva som hindrar oss från att våga ta ett steg till eller bara framförallt våga se chanserna. Många ger nog upp innan de ens hunnit se hur lång vägen egentligen är, ofta hägrar möjligheterna bakom hörnet.  

Vissa personligheter i boken skulle man nog kunna tolka som att de gett upp helt och hållet. De orkar inte fortsätta kämpa för att det känns som om världen går emot dem. Dock får jag känslan av med detta citatet att de försöker hjälpa varandra att hålla lågan vid liv och orka anstränga sig för att få ett värdigt liv hur man än definierar det.

Sammanfattningsvis så tror jag boken i viss mån handlar om att man aldrig ska ge upp. Visst kan det kännas hopplöst ibland, som man får en känsla av att det är i boken. Trots allt verkar det som sagt som att några av killarna ändå är benägna att vägra släppa hoppet om framtiden. Emellerid  är det nog sant som det är sagt - att hoppet är det sista som överger människan.

// Ylva Lidrot

Genom att bara ha läst tre sidor ur boken med titel "Still" av Hassan Loo Sattarvandi, har jag redan kastats från dåtid till nutid utan några som helst tecken. Trots den obefintliga meningsuppbyggnaden och efter att ha läst sida åtta ytterligare en gång, förstår jag övergången från dåtid till nutid. Det leder till att jag snabbt kan sätta mig in i bokens handling igen. 
När jag läst ett femtiotal sidor till, tänker jag: Vad är bokens egentliga handling?
Svaret på den frågan behöver ännu inte besvaras, men mina tankar förs tillbaka till bokens titel, Still. Kan det möjligen vara en sådan fråga författaren medvetet vill att läsaren ska ställa? 

Trots att jag inte alltid hänger med, då meningarna saknar punkter och språket består av slang. Kan jag ändå sätta mig in i det liv som huvudpersonen, Nemo, lever. Han lever ett liv med sina vänner i Stockholms förort, som skiljer sig ifrån det liv jag lever. Tillsammans lever de i en vardag som inte drar sig från att skildra verkligheten och det är det som väcker intresse!

Till en början var jag skeptisk, men efter att ha läst fler sidor i boken kan jag konstatera att den är en klass för sig. Om det är positivt eller negativt är ännu svårt att definiera, det återstår helt enkelt att se.

Emma Ferdinius

Boken Still har chans till BT's debutantpris och jag kan ärligt säga att jag inte kunde förstå varför när jag läst ca 2-3 sidor. Boken inhöll ju ingen som helst meningsuppbyggnad och allt blev otroligt rörigt med personer som kom och gick hela tiden, men nu efter många fler lästa sidor avgudar jag boken. Den har något som jag personligen aldrig läst innan, och en trasig meningsuppbyggnad har verkligen lett till något fantastiskt. Boken är rakt på sak och tar inga onödiga svängar när det kommer till att verklighetsskildra.

Det är en del i boken som jag verkligen fastnade för, delen då de spelar in en video.
"Visa att ni 'är tuffa, farliga och kommer från gettot"
Den meningen säger otroligt mycket om denna boken och jag knappt bärga mig tills jag får veta mer om hur det kommer gå för Nemo och hans vänner.


/ Over and Out Linda

När jag började läsa boken undrade jag vad detta var för bok egentligen, språket var komplicerat, författaren använde slang såsom skurre, maich och dabb. Men på något sätt fortsatte jag att läsa och läsa. Även om man inte förstår alla ord så hänger man ändå med i handlingen. Dock händer det inte så mycket i boken, kanske är just därför den heter Still. Huvudpersonen, Nemo, och hans gäng går omkring på sitt område, ibland får man tillbakablickar och ibland vet jag inte om man är i dåtid, nutid eller framtid. Men det är just detta som Hassan gör skickligt, det spelar ingen roll om man förstår eller inte, jag bara fortsätter att läsa. Man blir nyfiken på vad som ska hända på nästa sida. När Nemo är hög får man ofta återblickar när han har blivit nedslagen. Vad var det egentligen som hände den dagen? och vad hände med hans mamma? Ja, som sagt, jag får en hel del frågor medan jag läser och jag hoppas att jag får svar på dessa.

Tycker för övrigt att boken är riktigt bra och har nog inte läst någon bok som denna innan. Ska bli spännande att se hur den slutar.

Jag tror att den har stor chans att vinna BT:s debutantpris!

Hej!

Låt oss presentera Stillgruppen. Ett sexmannaråd som under de kommande veckorna skall läsa och blogga om boken Still, skriven av Hassan Loo Sattarvandi.



Boken är nominerad till Borås Tidnings debutantpris - ett prestigefyllt pris som delas ut för nionde gången och inför prisutdelningen kommer vi få tillfälle att prata med författaren. Innan dess ska vi dock blogga om våra tankar och reflektioner av de sidor vi läst. Detta kan bli riktigt bra!


 
Detta är vi f.v.: Ylva Lidrot, Amanda Terlevic, Kajsa Larsson, Emma Ferdinius, Linda Källberg Veijola, Fanny Söderström


Ha det fint!