stillgruppen

Runt ett gäng bord sitter nio elever varav en jag själv samt författaren till vår bok Still, Hassan Loo Sattarvandi. Det är en självsäker man som inte visar några tecken på att undra vad som komma skall. Han vet hur han med hjälp av sina åskådare ska föra diskussionen framåt och skapa nya perspektiv och synsätt på hans bok Still. Han verkar hungrig efter våra analyser av hans bok, våra frågetecken kring karaktärer och händelser m.m.

Det var ett ytterst givande och sannerligen intressant författarmöte, det tror jag att alla i min grupp håller med mig om. För att lätta upp stämningen lite till en början (ja, kaffe och té kan tyckas hjälpa men nja ibland måste man vara kreativ) berättade vi för Loo Sattarvandi om våra "Tio snabba" och han var direkt med på noterna. Efter någon minut hade vi plöjt de tio lite lättsamma funderingarna och sammanställt resultatet. Han är en riktig hemmakille den där Hassan, och ne Stureplan var nog ingenting för våran förortskille. På frågan om han var singel eller i ett förhållande (ja, vi visste redan svaret men var tvugna att få det bekräftat från "the man himself") tror jag mig känna de besvikna blickarna och suckarna. Skämt åsdio, men han är en snygg kille våran författare. För att komma till poängen så är han framförallt en grymt kompetent författare och berättare. Trots en lite trögartad start började vi elever mjukas upp genom att knådas som en deg mellan Loo Sattarvandi förklaringar och svar till boken och alla våra egna tankar och frågor. När en och en halv timme vandrat in på mötet hade man fått en lite tydligare bild om vad den där boken handlar om egentligen, men vi kände oss ändå inte klara, något som Loo Sattarvandi respekterade. Hade han inte brytt sig kunde han likaväl kollat på sitt armbandsur, rest sig upp och sagt att: Nu är tiden slut! Men det hade känts som att ha gått igenom en sjurättersmiddag och i slutet bli snuvad på det godaste - efterrätten! Istället lät vår författare oss reda ut det vi klurat på under ca sex veckors tid. Han tog den tid det behövdes vilket resulterade i att vi var sista gruppen kvar och klockan precis slagit 17:00. Efter två hela timmar hade man en bra magkänsla. När jag gick ut genom dörren efter att ha fått en personlig signering med ett charmigt felstavat "Bäckingegymnasiet" - som Hassan själv kommenterade i inlägget "Att kunna förmedla en känsla": ...och till alla som jag stavade fel på er gymnasieskola: Sorry! Jag visste inte, men det kan göra signeringen lite mer unik. - och önskat honom lycka till i framtiden kunde jag inte sluta le.
 
Med engagemang från både författarens och oss elevers sida kunde vi få detta okända och oförutsägbara möte till en otroligt häftig upplevelse. Tack Hassan Loo Sattarvandi för att du tog dig tid! Det betydde mycket för oss alla.

Det är med ett uns av besvikelse och en oerhörd lättnad jag smäller igen Stills pärmar. Inte för att den äntligen är utläst, faktiskt. Utan för något annat. 

Kanske är jag en aning frustrerad över att det inte hände mer i slutet. Samtidigt väldigt lättad över att det inte gjorde det. Magkänslan säger mig att en vändning för Nemo och hans vänner inte skulle blivit en positiv sådan. Jag tror att Hassan Loo Sattarvandi gjorde helt rätt genom att låta boken vara så pass händelsefattig. Samtidigt skulle jag kanske inte påstå, åtminstone inte helhjärtat, att den verkligen är det. Det finns mycket verksamhet i Nemos hjärna men inte ens hälften så mycket utanför. Det kanske är det som är problemet, det som stannar tiden. 

Jag vet inte om jag självmant skulle ha klickat hem Still från någon hemsida om jag inte läst den i skolan, då jag helst läser kärleksromaner och sånt trams. Men jag är verkligen glad över att jag tog mig igenom boken och att jag inte gav upp när saknandet av punkterna nästan blev för mycket där i början. Still är en bra bok. Trots att den är mörk och beskriver en depression är den inte alls grå och trist. Nej tvärtom. 

Något jag verkligen fastnade för var det vackra språket. Dels beskriver orden händelser, precis som i majoriteten av alla meningar som någonsin skrivits. Men Hassan Loo Sattarvandi beskriver händelser och får dem att bli stämningar utan att egentligen nämna något om känslor. Ett bra exempel på detta finns på sida 119; 

".. Ivan skrattade ännu högre och någonstans skällde en hund, en lykta slocknade och där uppe - högt över betongen - blinkade ett plan bort mot intet och vi stod kvar, planet åkte bort och vi stod där som vanligt, jag stirrade på Foggy, han på mig, Ivan log och Saladin blundade långsamt och - "

/ Amanda Terlevic

Onsdagen den 18 februari ägde författarmötet tillsammans med Hassan Loo Sattarvandi rum i en av lektionssalarna på Bäckängsgymnasiet. Eftersom det var vårt första möte med en av de nominerade författarna till BT:s debutantpris, hade vi sedan tidigare bestämt att inleda samtalet med tio snabba frågor för att försöka skapa en avslappnad stämning. Några av de frågor som Hassan Loo Sattarvandi fick svara på var: Kaffe eller te? Hemmakväll eller utekväll? Hagalund eller Stureplan?

Efter att tagit del av Loo Sattarvandis svar började vi vårt samtal kring hans roman "Still". Under samtalet diskuterade vi det litterära verket i både sin helhet, specifika stycken, detaljer och karaktärer. Vårt samtal visade sig bjuda på lärorika och givande tankar och synvinklar från både oss elever och författaren, vilket uppskattades ifrån båda parterna. Att få ta del av Hassan Loo Sattarvandis tankar och syfte bakom boken resulterade i en bättre förståelse för den då saker klarnade.

Den avslappnade stämning som vi i början av författarmötet ville framkalla, framkallades flera gånger under de ca två timmar vi samtalade. Eller ja, rättare sagt så befann sig faktiskt den avslappnade atmosfären där hela tiden. På grund av att vi hade just en avslappnad stämning och att Hassan Loo Sattarvandi var så jordnära, tror jag resulterade till ett bättre samtal. Ett samtal där vi elever kände att vi kunde ställa vilka frågor vi ville, uttrycka våra tankar och åsikter om boken, utan att någon dömde.  

Hassan Loo Sattarvandi bevisade för oss att man kan komma långt med originalitet och kämpande, vilket inspirerar mig som studerande av journalistik och författarskap vid gymnasiet. Han inspirerar mig inte endast i att kämpa på med mitt skrivande, utan också i det vardagliga livet utanför skolans väggar. Han inspirerar mig att gå emot strömmen, i stället att följa med den och det är precis det som hans roman gör, som varken innehåller korrekt meningsuppbyggnad eller punkt. Att kämpa på i livet trots dess motgångar som det förmer sig och tro på sig själv och det man gör, det är något man kommer att komma långt med. Om det resulterar till att bli vinnare av Katapultpriset, nominerade i BT:s debutantpris eller att jag som individ blir starkare, det återstår att se.

När jag klev ut ur salen 45 minuter efter utsatt tid hade jag en bra känsla inom mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som exakt fick mig att känna den känslan, men jag antar att det var för att detta fantastiska författarmöte, precis som boken, var en klass för sig!

Emma Ferdinius

Mitt föregående inlägg avslutades med ovisheten att veta ifall det litterära verket "Still" av Hassan Loo Sattarvandi var en klass för sig i en positiv eller negativbemärkelse. Nu när jag har läst de 228 sidor som romanen består av kan jag definiera att "Still" är en klass för sig i en positivbemärkelse. Boken är originell genom att den varken följer den dramaturgiska modellen eller korrekt meningsuppbyggnad, men det är det som gör "Still" till den roman den är.

Att romanen skulle skildra depression var inte något jag haft i åtanke under den tid jag läst. Mina tankebanor gick i att bokens syfte var att skildra livet ute i förorten, men ack så fel jag hade. Jag har nu lärt mig att ha ett ännu öppnare sinne när jag ska läsa och inte endast följa min första intuition. Dock märkte jag att ju fler sidor jag läste, desto mer förstod jag att det inte bara handlade om då de använder sig av narkotika eller vandrar runt i Hagalund, utan det var mycket känslor inblandade i de unga killarnas liv.

Emma Ferdinius

Nu var projektet med Borås tidnings debutantpris avslutat och jag kan inte annat än att uppskatta och lovorda denna möjlighet vi i kulturklasserna fick. Just att få träffa författarna till böckerna gav så mycket mer än jag kunnat ana.

Frågorna bubblade och även om jag själv höll låg profil under besöket kände jag att det mesta klarnade. Det var dock en sak som jag reagerade starkt på, nämligen bokens ursprungliga titlar. I själva verket var det så att det litterära verket hade helt andra namn.Ty bokens titel byttes ett antal gånger innan just "Still" värktes fram.

Jag kan med mitt guldfiskminne ej erinra mig hur de tidigare titlarna såg ut, men vid samtalet med Hassan var det inget av dem som lät så självklart som "Still" i mina öron. Det kanske var just därför de verkar som  bortblåsta ur min hjärna.

För det är ju trots allt så att det som passerar obemärkt förbi första gången aldrig vinner några priser, aldrig får någon uppmärksamhet och aldrig påverkar människan och samhället i övrigt. För att göra inverkan på folk måste det vara något slående, något som man inte skulle kunna förvänta sig eller helt enkelt något spektakulärt.

Hassan berättade under besöket att han kommit med ett antal förslag till sin förläggare, men att vederbörande aldrig verkade  vilja nappa på titlarna. Detta till "Still" dök upp, då var det en självklarhet vad boken skulle heta.

Jag undrar om "Still" hade fått lika mycket uppmärksamhet om den hade hetat något helt annat. Ska jag vara helt ärlig hade i alla fall inte mitt första intryck av den blivit detsamma. Med detta namn fick man känslan av att något måste stå still och det väckte min nyfikenhet, liksom jag tror att den kommer göra hos många andra.

Det är ingen slump att Hassan vann Katapultpriset och nominerades till Bt:s debutantpris. Han gjorde det för att hans titel med en intresant bok till inte gick obemärkt förbi och det är en konst att lyckas med.
Så grattis Hassan Loo Sattarvandi - du lyckades helt enkelt!
 
// Ylva Lidrot, Sp07j

Så var boken Still utläst och visst kunde man ibland känna att allt flöt på och att man inte alltid uppfattade alla detaljer i all hast som man bläddrade sida för sida. Trots detta var det ett uttryck som jag verkligen fastnade för. Detta hittar man på sidan 189 i boken:

"Det är bara belysningen på marken som gör så att stjärnorna försvinner - de är där uppe, men vi ser dem aldrig"

Anledningen till att just denna del av boken etsade sig fast i min hjärna tror jag var att den förmedlar ett hopp. Jag har i hela mitt liv hört uttrycket att man ska satsa mot stjärnorna så hamnar man i grantoppen och visst stämmer det. Så länge man vet att stjärnorna faktiskt väntar på en där uppe så kan man nå långt.

Det litterära verket Still kan verka vara en väldigt deprimerad och hängig bok, dock får man ibland indikationer på att hoppet fortfarande lever. Detta är ett sådant fall. Saladin, Leo, Nemo och alla de andra verkar ändå känna att det fortfarande finns en viss hoppfullhet kvar.

Gunde Svan skulle sagt att ingenting är omöjligt och visst kan det tyckas vara överskattat och egentligen icke-möjligt, dock gäller det att se bortom gränserna som någon satt upp. Någon är ju faktiskt i de flesta fall vi själva och jag tror just "vi" är en definition av belysningen i citatet från boken. Det är vi själva som hindrar oss från att våga ta ett steg till eller bara framförallt våga se chanserna. Många ger nog upp innan de ens hunnit se hur lång vägen egentligen är, ofta hägrar möjligheterna bakom hörnet.  

Vissa personligheter i boken skulle man nog kunna tolka som att de gett upp helt och hållet. De orkar inte fortsätta kämpa för att det känns som om världen går emot dem. Dock får jag känslan av med detta citatet att de försöker hjälpa varandra att hålla lågan vid liv och orka anstränga sig för att få ett värdigt liv hur man än definierar det.

Sammanfattningsvis så tror jag boken i viss mån handlar om att man aldrig ska ge upp. Visst kan det kännas hopplöst ibland, som man får en känsla av att det är i boken. Trots allt verkar det som sagt som att några av killarna ändå är benägna att vägra släppa hoppet om framtiden. Emellerid  är det nog sant som det är sagt - att hoppet är det sista som överger människan.

// Ylva Lidrot

Genom att bara ha läst tre sidor ur boken med titel "Still" av Hassan Loo Sattarvandi, har jag redan kastats från dåtid till nutid utan några som helst tecken. Trots den obefintliga meningsuppbyggnaden och efter att ha läst sida åtta ytterligare en gång, förstår jag övergången från dåtid till nutid. Det leder till att jag snabbt kan sätta mig in i bokens handling igen. 
När jag läst ett femtiotal sidor till, tänker jag: Vad är bokens egentliga handling?
Svaret på den frågan behöver ännu inte besvaras, men mina tankar förs tillbaka till bokens titel, Still. Kan det möjligen vara en sådan fråga författaren medvetet vill att läsaren ska ställa? 

Trots att jag inte alltid hänger med, då meningarna saknar punkter och språket består av slang. Kan jag ändå sätta mig in i det liv som huvudpersonen, Nemo, lever. Han lever ett liv med sina vänner i Stockholms förort, som skiljer sig ifrån det liv jag lever. Tillsammans lever de i en vardag som inte drar sig från att skildra verkligheten och det är det som väcker intresse!

Till en början var jag skeptisk, men efter att ha läst fler sidor i boken kan jag konstatera att den är en klass för sig. Om det är positivt eller negativt är ännu svårt att definiera, det återstår helt enkelt att se.

Emma Ferdinius

Boken Still har chans till BT's debutantpris och jag kan ärligt säga att jag inte kunde förstå varför när jag läst ca 2-3 sidor. Boken inhöll ju ingen som helst meningsuppbyggnad och allt blev otroligt rörigt med personer som kom och gick hela tiden, men nu efter många fler lästa sidor avgudar jag boken. Den har något som jag personligen aldrig läst innan, och en trasig meningsuppbyggnad har verkligen lett till något fantastiskt. Boken är rakt på sak och tar inga onödiga svängar när det kommer till att verklighetsskildra.

Det är en del i boken som jag verkligen fastnade för, delen då de spelar in en video.
"Visa att ni 'är tuffa, farliga och kommer från gettot"
Den meningen säger otroligt mycket om denna boken och jag knappt bärga mig tills jag får veta mer om hur det kommer gå för Nemo och hans vänner.


/ Over and Out Linda

När jag började läsa boken undrade jag vad detta var för bok egentligen, språket var komplicerat, författaren använde slang såsom skurre, maich och dabb. Men på något sätt fortsatte jag att läsa och läsa. Även om man inte förstår alla ord så hänger man ändå med i handlingen. Dock händer det inte så mycket i boken, kanske är just därför den heter Still. Huvudpersonen, Nemo, och hans gäng går omkring på sitt område, ibland får man tillbakablickar och ibland vet jag inte om man är i dåtid, nutid eller framtid. Men det är just detta som Hassan gör skickligt, det spelar ingen roll om man förstår eller inte, jag bara fortsätter att läsa. Man blir nyfiken på vad som ska hända på nästa sida. När Nemo är hög får man ofta återblickar när han har blivit nedslagen. Vad var det egentligen som hände den dagen? och vad hände med hans mamma? Ja, som sagt, jag får en hel del frågor medan jag läser och jag hoppas att jag får svar på dessa.

Tycker för övrigt att boken är riktigt bra och har nog inte läst någon bok som denna innan. Ska bli spännande att se hur den slutar.

Jag tror att den har stor chans att vinna BT:s debutantpris!