stillgruppen

Det är med ett uns av besvikelse och en oerhörd lättnad jag smäller igen Stills pärmar. Inte för att den äntligen är utläst, faktiskt. Utan för något annat. 

Kanske är jag en aning frustrerad över att det inte hände mer i slutet. Samtidigt väldigt lättad över att det inte gjorde det. Magkänslan säger mig att en vändning för Nemo och hans vänner inte skulle blivit en positiv sådan. Jag tror att Hassan Loo Sattarvandi gjorde helt rätt genom att låta boken vara så pass händelsefattig. Samtidigt skulle jag kanske inte påstå, åtminstone inte helhjärtat, att den verkligen är det. Det finns mycket verksamhet i Nemos hjärna men inte ens hälften så mycket utanför. Det kanske är det som är problemet, det som stannar tiden. 

Jag vet inte om jag självmant skulle ha klickat hem Still från någon hemsida om jag inte läst den i skolan, då jag helst läser kärleksromaner och sånt trams. Men jag är verkligen glad över att jag tog mig igenom boken och att jag inte gav upp när saknandet av punkterna nästan blev för mycket där i början. Still är en bra bok. Trots att den är mörk och beskriver en depression är den inte alls grå och trist. Nej tvärtom. 

Något jag verkligen fastnade för var det vackra språket. Dels beskriver orden händelser, precis som i majoriteten av alla meningar som någonsin skrivits. Men Hassan Loo Sattarvandi beskriver händelser och får dem att bli stämningar utan att egentligen nämna något om känslor. Ett bra exempel på detta finns på sida 119; 

".. Ivan skrattade ännu högre och någonstans skällde en hund, en lykta slocknade och där uppe - högt över betongen - blinkade ett plan bort mot intet och vi stod kvar, planet åkte bort och vi stod där som vanligt, jag stirrade på Foggy, han på mig, Ivan log och Saladin blundade långsamt och - "

/ Amanda Terlevic