Fina minnen är bland det finaste vi har
Mitt föregående inlägg avslutades med ovisheten att veta ifall det litterära verket "Still" av Hassan Loo Sattarvandi var en klass för sig i en positiv eller negativbemärkelse. Nu när jag har läst de 228 sidor som romanen består av kan jag definiera att "Still" är en klass för sig i en positivbemärkelse. Boken är originell genom att den varken följer den dramaturgiska modellen eller korrekt meningsuppbyggnad, men det är det som gör "Still" till den roman den är.
Att romanen skulle skildra depression var inte något jag haft i åtanke under den tid jag läst. Mina tankebanor gick i att bokens syfte var att skildra livet ute i förorten, men ack så fel jag hade. Jag har nu lärt mig att ha ett ännu öppnare sinne när jag ska läsa och inte endast följa min första intuition. Dock märkte jag att ju fler sidor jag läste, desto mer förstod jag att det inte bara handlade om då de använder sig av narkotika eller vandrar runt i Hagalund, utan det var mycket känslor inblandade i de unga killarnas liv.
"Vi undrade vad som fanns där borta, där mellan oss och Globen och Ivan sa, Jag vet inte, Kanske - jag vet inte, men kanske - jag vet inte, sa jag och vi började skratta, minns du, minns du hur vi balanserade på takkanten och hur vi föll bak och bara garvade och idag - jag svär - jag hade skitit på mig och vi bara stod där som idioter och trodde att - hahahahaha - det var ändå modigt att våga stå där, jag kände mig levande - men - men, det var som en kick sa Foggy"
Det här stycket ur boken fastnade jag för. Att tänka tillbaka på gamla minnen, på stunder som får en att känna sig levande, det är något alldeles speciellt. Vissa stunder man upplever i sitt liv gör att man får en speciell känsla inombords, en känsla som är obeskrivbar och oövervinnlig. Något som får en att känna sig levande varierar från individ till individ. Några av de saker som får mig att känna mig levande är då jag är omsluten av de människor jag älskar och när jag befinner mig på platser där jag trivs bäst att befinna mig på.
I romanen återkommer Nemos minne av sin förra flickvän och det tror jag är på grund av att man hela tiden påminns om fina stunder i sitt liv som man har haft och dessa minnen kommer aldrig att lämna en. Fina minnen är bland det finaste vi har...
Emma Ferdinius
Jag tycker, precis som du, att Stills originalitet gör den till något riktigt positivt. Med punkter eller talstreck kanske det hela hade blivit en bok i mängden, och jag tror inte att den isåfall blivit lika självklar i debutantprisnomineringssammanhang (det där ordet kan man nog inte hitta i SAOL direkt).
När Hassan berättade för oss att Still inte handlade om det vi tyckt varit så självklart, ett liv i förorten, och att allt med drogerna egentligen bara var en känsloförstärkare för att tydligare framföra budskapet, blev jag nästan förargad. Vi kanske borde varit lite mer öppensinnade från början. Jag tror att likheten mellan namnen Hassan Loo Sattarvandi och Jonas Hassan Khemiri förvirrade oss och vi drog linjer mellan de två som vi inte borde dragit. Nu vet jag inte hur ni andra kände, men jag tror att vi drog de över samma kam eftersom de har utländska efternamn. Det låter verkligen hemskt och jag darrar på rösten när uttalar det högt och säger att jag tyvärr tror att det är så det är.
Men du har verkligen rätt Emma, för att återgå till ditt inlägg här, att de där speciella stunderna i livet beskrivs så otroligt väl och man känner igen sig. Man måste ha de ljusa stunderna kvar i minnet för att ta sig helskinnad över alla stup.
:)
Intressanta reflektioner Emma!
